Det händer allt för ofta att människor klagar på att det är svårt att uppfatta vad folk säger i vissa rum. Ofta kontrollerar vi idag rumsakustiken genom att mäta efterklangstiden.
När man mäter efterklangstiden har man en högtalare som sänder ut ett ljud i rummet på ca 100 dB. Sen stänger man av högtalaren och mäter hur lång tid det tar för ljudet att sjunka 60 dB.
Efterklangstiden mäts i sekunder. Efterklangtstiden (T) påverkas av rummets volym (V) och rummets ljudabsorptionsmängd (A).
Sambandet uppfanns av en amerikansk fysiker, Wallace Sabine, för drygt 100 år sedan. Sambandet kallas Sabines formel:
Formeln visar att om rummets volym (V) ökar så blir efterklangstiden längre, och om rummets ljudabsorptionsmängd (A) ökar så blir efterklangstiden kortare. Om vi vet rummets volym, kan vi genom att mäta efterklangstiden beräkna rummets ljudabsorptionsmängd. Och det är ljudabsorptionsmängden som påverkar ljudnivån i rummet.
Efterklangstid är alltså ett mått på hur lång tid det tar för ljudnivån att sjunka 60 dB. Problemet med efterklangstid är att de tidiga reflexerna inte mäts eftersom utvärderingen av efterklangstiden börjar först efter att ljudnivån sjunkit 5 dB.
De tidiga reflexerna är viktiga för taluppfattbarheten
När man lyssnar på en människa som pratar i ett rum, hör man rösten, som vi kallar direktljudet, och rummets alla ljudreflexer. ”Tidiga” reflexer från rummet (inom 50 ms) gör att taluppfattbarheten ökar, medan ”sena” reflexer (efter 50 ms) försämrar taluppfattbarheten. När vi utvärderar efterklangstiden väntar vi tills det att ljudnivån sjunkit 5 dB.
Ibland kan väntetiden (det gröna området) vara längre än 50 ms. Det innebär att efterklangstiden då bara redovisar de sena ljudreflexerna.
Taluppfattbarheten påverkas av förhållandet mellan de tidiga reflexerna (inom 50 ms) och de sena. Eftersom efterklangstiden inte mäter de tidiga reflexerna måste vi använda en annan mätmetod för att kunna utvärdera taluppfattbarheten.
Clarity (C50) redovisar förhållandet mellan de “tidiga” och “sena” ljudreflexerna
Clarity beskriver taluppfattbarheten med måttet C50. Den blå linjen visar hur ljudnivån faller efter det att ljudkällan stängt av.
C50 är förhållandet mellan energin i de tidiga reflexerna (det gröna området) och energin i de sena reflexerna (det röda området). Ju högre C50 värde desto bättre taluppfattbarhet.
